Jag blir så förtvivlad.

Socialdemokraterna föreslår nu att föräldraförsäkringen ska gälla tills barnen blir 16 år. Föräldrar ska alltså kunna vara hemma med sina tonåringar. Men man vill inte avsätta några mer pengar och antalet dagar i föräldraförsäkringen blir alltså oförändrat. Det innebär att om man nu vill vara hemma med sina tonårsbarn så blir det mindre tid tillsammans när barnen är små.

Detta är ju katastrofalt! Man tycks inte ha en aning om vad som formar en människa. Att ledande sossar inte begriper bättre! Är det dumhet eller brist på engagemang? Kanske båda delarna.

Nästan all djävlighet på den här planeten kan härledas till människors dåliga självkänsla. Harmoniska och trygga människor blir inte mördare, tyranner, mobbare eller rasister. Begår inte våldtäkter, misshandlar inte sina barn eller sin sambo. Drogmissbruk, alkoholism, anorexia, bulimi, svartsjuka, social fobi – allt kan härledas till dålig självkänsla

Den första tiden i ett barns liv är oerhört viktig. Det är då grunden läggs till självkänsla och upplevelse av sitt eget värde. Detta är helt avgörande för barnets fortsatta utveckling.

Ett barn får aldrig känna sig utbytbart. Ett barn måste känna sig viktigt. Viktigare än allt annat i föräldrarnas liv. Att lämna bort små barn, sår tvivel i deras själar. Tvivel på att de är älskade. Det blir sår för livet. Mot bakgrund av den vetskapen är det närmast ett brott att lämna bort och låta ett litet barn tillbringa 10-12 timmar om dagen på ett daghem eller hos en dagmamma.

Det här borde politiker som ägnar sig åt familjepolitik känna till och förstå. Men fortfarande är det tydligen Alva Myrdals iskalla kärlekslösa syn på barn som styr inom partiet.

”Att modern skall ägna sin dag åt hemmet för att valla ett eller två barn är orimligt”, skrev Alva Myrdal i boken ”Kris i befolkningsfrågan”. Hon ansåg det viktigt att ”göra barnen möjligast föga hindersamma för kvinnorna i deras nya sociala liv”.

Nu borde vi veta bättre. Vi kan prata om jämlikhet, rättvisa, välfärd, trygghet och jobb i all oändlighet. Och om vi inte förstår vilka faktorer som formar en människa, finns det inget hopp. Då kommer vi aldrig att kunna skapa det goda samhället.

Socialdemokraterna föreslår nu att föräldraförsäkringen ska gälla tills barnen blir 16 år. Föräldrar ska alltså kunna vara hemma med sina tonåringar. Men man vill inte avsätta några mer pengar och antalet dagar i föräldraförsäkringen blir alltså oförändrat. Det innebär att om man nu vill vara hemma med sina tonårsbarn så blir det mindre tid tillsammans när barnen är små.

Detta är ju katastrofalt! Man tycks inte ha en aning om vad som formar en människa. Att ledande sossar inte begriper bättre! Är det dumhet eller brist på engagemang? Kanske båda delarna.

Nästan all djävlighet på den här planeten kan härledas till människors dåliga självkänsla. Harmoniska och trygga människor blir inte mördare, tyranner, mobbare eller rasister. Begår inte våldtäkter, misshandlar inte sina barn eller sin sambo. Drogmissbruk, alkoholism, anorexia, bulimi, svartsjuka, social fobi – allt kan härledas till dålig självkänsla

Den första tiden i ett barns liv är oerhört viktig. Det är då grunden läggs till självkänsla och upplevelse av sitt eget värde. Detta är helt avgörande för barnets fortsatta utveckling.

Ett barn får aldrig känna sig utbytbart. Ett barn måste känna sig viktigt. Viktigare än allt annat i föräldrarnas liv. Att lämna bort små barn, sår tvivel i deras själar. Tvivel på att de är älskade. Det blir sår för livet. Mot bakgrund av den vetskapen är det närmast ett brott att lämna bort och låta ett litet barn tillbringa 10-12 timmar om dagen på ett daghem eller hos en dagmamma.

Det här borde politiker som ägnar sig åt familjepolitik känna till och förstå. Men man har inte lärt sig något alls. Fortfarande är det tydligen Alva Myrdals iskallt kärlekslösa syn på barn som styr inom partiet.

”Att modern skall ägna sin dag åt hemmet för att valla ett eller två barn är orimligt”, skrev Alva Myrdal i boken ”Kris i befolkningsfrågan”. Hon ansåg det viktigt att ”göra barnen möjligast föga hindersamma för kvinnorna i deras nya sociala liv”.

Nu borde man veta bättre. Vi kan prata om jämlikhet, rättvisa, välfärd, trygghet och jobb i all oändlighet. Men om vi inte förstår vilka faktorer som formar en människa, finns det inget hopp. Då kommer vi aldrig att kunna skapa det goda samhället.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5903595.ab

Ingen kan äga en människa. Men hur är det med barn? Äger föräldrarna sina barn? Är inte barn människor?

Vi anser oss leva i ett högt stående och civiliserat samhälle. Och vi har antagit FNs deklaration om de ”Mänskliga rättigheterna”. Men när jag läser FN-deklarationen slår det mig: Den gäller inte barn!

I Sverige är gränsen 18 år. Under 18 år är man alltså inte människa. Då är man ett barn. Och barn har därmed inga mänskliga rättigheterna. Istället gäller FNs Barnkonvention. Där står att alla barn ska behandlas lika. Och det är ju självklart. Men där står inte att barn ska behandlas som människor. Och där står inte att barns integritet inte får kränkas!

I deklarationen om de mänskliga rättigheterna står bl a: Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter.

Många föräldrar tycks tro att de äger sina barn och kan göra i stort sett vad de vill med dem. Och att det är helt i sin ordning att kränka ett barn.

Många, även i Sverige, anser att det är rätt aga barn. En fullständigt absurd tanke. Att slå en vuxen ger ofta bara övergående smärta. Att slå ett barn ger psykiska skador för livet.

Vår grundlag säger att vi har religionsfrihet och åsiktsfrihet. Men det gäller inte alla.

Enligt en FN-konvention har Sverige förbundit sig att tillförsäkra föräldrar rätten att ge sina barn en undervisning i överensstämmelse med deras religiösa övertygelse. Den är också sedan 1995 införlivad med svensk lag genom Europakonventionen.

”Barn har rätt att tro på vilken gud de vill”, står det i Barnkonventionen. Hur går det ihop med religiösa friskolor och all religiös indoktrinering som små barn utsätts för både i hemmen och i barnverksamhet anordnad av olika religiösa samfund? Och måste barnet tro på någon gud alls?

Könsstympning och omskärelse av barn är en ohygglig kränkning som aldrig går att reparera. Men det görs ändå i skydd av den  sk religionsfriheten. Inget barn ska behöva utsättas för detta. Men det står inte i FNs Barnkonvention! Varför inte?

I Barnkonventionen står dock bl a ”att det ibland finns saker som är viktigare än barns bästa”. Jag frågar mig: vad är viktigare än barns bästa?

Det är hög tid att ta ett steg till mot det humanistiska och civiliserade samhället och fastslå att barn också är människor. Att föräldrar inte äger sina barn. Bara har ansvar för att de får den start i livet som ger dem förutsättningar att bli lyckliga och harmoniska människor. Dvs den villkorslösa kärlek, omsorg och trygghet som är grunden för en människas självkänsla. Även små barn har rätt att bli respekterade, bekräftade och rätt till sin integritet. Att kränka ett barns integritet ger skador som aldrig läker. Vi ser det dagligen i mediernas bild av världen vi lever i. Vi ser det i vår egen vardag. Varför låter vi det ske?

Vad ska vi göra?

Vi måste få tid att leva, tid för varandra, tid för eftertanke. Och framför allt – tid för våra barn. Vi måste förstå att barn tar tid och kräver villkorslös kärlek. Det går inte att leva samma liv efter att man fått barn som innan. Men det är inte frågan om uppoffring – det kommer att ge så mycket mer. Samhället måste planeras för barn. Barnen måste få de förutsättningar till det goda liv som de har rätt till, vilket är en förutsättning för det goda samhället både på kort och lång sikt. Vi måste kanske ge avkall på den s.k. levnadsstandarden för att istället satsa på livskvalitet.

En ny familjepolitik

Vi måste utforma en helt ny familjepolitik. En familjepolitik baserad på barnens behov.

- Barn ska inte lämnas till förskola eller daghem före tre års ålder.

- Föräldraförsäkringen måste byggas ut så att det blir ekonomiskt möjligt för någon av föräldrarna att vara hemma med barn under tre år.

- Maxtaxan bidrar till att barn får längre dagar på dagis och bör därför omarbetas.

- Föräldrar med barn under sex år ska inte behöva jobba heltid. Ett vårdnadsbidrag bör utformas så att detta blir ekonomiskt möjligt för föräldrarna.

- Föräldrarna ska själva avgöra hur de vill dela upp föräldraledigheten men pappan måste förmås ta en större del än idag. Det första året bör dock mamman i största möjliga mån vara hemma med sitt barn.

Utbildning

Det räcker tyvärr inte med att mamma är hemma med sitt barn. Det kan bli pannkaka ändå, om mamman av olika anledningar inte kan ge sitt barn den där villkorslösa kärleken. Därför behöver förstagångsmammor och pappor utbildning, stöd och hjälp.

Vi har alltför länge befriat föräldrarna från ansvar. ”Skuldbelägg inte föräldrarna” heter det. Varför inte? I alla andra sammanhang säger man tvärt om: ”vuxna människor måste ta sitt ansvar”. Självklart är det föräldrarna som är ansvariga för sina barn och ytterst ansvariga när det går snett. Varför ska vi dalta så med vuxna människor? Om Carl, Mohammed och Irma super, mobbar och vandaliserar så måste naturligtvis deras föräldrar ta ansvaret för det. Problem måste bearbetas och förebyggas där de uppstår. I detta fall i hemmet och i relationen med föräldrarna. Naturligtvis ska inte föräldrar bestraffas, ett olyckligt barn är straff nog, men de måste medvetandegöras om sin betydelse, sin roll och sitt ansvar. Då kanske de kan bli den kraft som behövs för att forma det goda samhället. Den bästa ”matsäck” som föräldrar kan ge sitt barn för resan in i vuxenlivet, är en god självkänsla. Och det handlar inte om ekonomi för att klara den uppgiften. Det handlar om eftertanke, kunskaper, förnuft och KÄRLEK.

Många anser att man inte behöver utbilda sig till mamma – att det är medfött. Verkligheten visar tyvärr med önskvärd tydlighet att så inte är fallet.  Självklart vill de allra flesta mammor sina barns bästa. Men att lämna bort sina små barn till främmande människor för 10-12 timmar varje dag är definitivt inte ett medfött beteende. Det är inlärt i modern tid och påtvingat för att passa patriarkatet, staten och kapitalet.

Och vad menas med villkorslös kärlek?

Arvet efter Myrdal

Att kapitalet vill styra oss i den här riktningen är helt logiskt, men hur kommer det sig att till och med Socialdemokratin ställer upp på det? Jag skulle vilja påstå att makarna Myrdal har ett stort ansvar för den här utvecklingen.

”Att modern skall ägna sin dag åt hemmet för att valla ett eller två barn är orimligt”, skrev Alva Myrdal tillsammans med maken i boken ”Kris i befolkningsfrågan”. Hon var den iskalla socialingenjören som förespråkade arvshygien och tvångssterilisering.

Hon ansåg det viktigt att ”göra barnen möjligast föga hindersamma för kvinnorna i deras nya sociala liv. Om barnen placeras på någon form av institution med utbildade barnflickor ger detta positiva ekonomiska konsekvenser samt pedagogiska fördelar för det enskilda barnet.” Hennes uppfostringsideal, att befria barnen från föräldrarnas affekter, hade en annan sida om man ska tro hennes son, Jan. Han slapp kanske vredesutbrott, men han slapp också värme och kärlek.

Det är uppenbart att Alva Myrdal upplevde barn som en black om foten, ett besvärligt hinder för den personliga friheten. Orsaken kan säkert finnas i hennes egen sorglig barndom. Men hennes idéer fick olyckligt stort genomslag och präglar i hög grad vårt samhällsbyggande idag och den myrdalska känslomässiga ransoneringsprincipen är en verklighet för de flesta barn. Nu följer utvecklingen mot jämställdhet en manlig norm som säger att barn inte får inkräkta på de vuxnas yrkesarbete och karriärer. Många heltidsarbetande föräldrar har ofta inte tid att aktivt tillbringa mer än en halvtimme om dagen med sina barn.

Därför har vi det samhälle vi förtjänar – men inte våra barn. Det är inte alls konstigt att det stora problemet idag är barns och ungdomars upplevelse av utanförskap, med mobbing, livsleda, drogmissbruk, vandalisering, misshandel, stökiga skolor, anorexi, bulimi, etc. Problem som inte försvinner med åldern, bara tar sig andra men lika destruktiva och förödande uttryck. Och vi tycks inte förstå varför!

Den f d familjeministern Berit Andnor skrev i ett veckobrev: ”Det känns som att bli förflyttad långt tillbaka i tiden när unga kvinnor i dag driver frågan om vårdnadsbidrag. Det samhälle vi har i dag, den standard vi tar för given och den demografiska utvecklingen kräver att alla arbetar.”

Tydligare kan det knappast sägas. De minsta barnen måste ta sin del av ansvaret för konsumtionssamhället. Att öppna en möjlighet för deras mammor och pappor att stanna hemma hos dem tills de är mogna för dagis framställs av familjeministern som reaktionärt.

Den socialdemokratiska regeringens senaste utredare i frågan om föräldraförsäkringen, Karl-Petter Thorwaldsson, vill få fler småbarnsmammor att arbeta heltid. Därför föreslår han att rätten att arbeta deltid mellan barnfödslarna men ändå få räkna sin föräldrapenning på tidigare heltidslön ska försvinna. I en intervju i DN säger han att förslaget ”kanske kan leda till att en del småbarn får långa dagar på dagis, men det får man ta! Det viktiga är att kvinnorna inte fastnar i deltidsfällan.” Men vem är den ”man” som får ta de långa dagarna på dagis? Att det är barnen och vilka konsekvenser det får för dem, begriper tydligen inte Thorwaldsson.

Fortsättning följer

Det goda samhället

Vi vill skapa det goda samhället. Med frihet, jämlikhet och rättvisa. Vård, omsorg trygghet och lycka åt alla. Men är vi verkligen på rätt väg? Är det så bra att lönearbete tar så stor del av vår tid att vi inte har tid med våra egna barn? Varför finns det ingen plats för barnen i vårt samhälle?

Vi planerar för produktion, transporter och tillväxt. Och vi tänker i första hand på de vuxnas behov. Vi tvingar barnen att vistas 10-12 timmar på daghem och kallar det ”barnomsorg”. Men det är inte omsorg om barnen, det är omsorg om staten och kapitalet. Förhoppningen är att de heltidsarbetande föräldrarna ska tillföra stat och kommun mer per år än vad ”barnomsorgen” kostar samhället. Samt att den större familjeinkomsten ska användas för att konsumera mera. Men man räknar inte med alla de kostnader som orsakas just på grund av människors dåliga självkänsla. Och det pris som barnen får betala.

Jämlikhet och frigörelse

Vi tror att lönearbete 40 timmar i veckan är ”självförverkligande” och lika med ”frihet och jämlikhet”, även om det för de flesta handlar om trista, slitsamma jobb till låga löner. I vår heliga marknadsekonomi är människors lönearbete inte till för att tillgodose löntagarnas mänskliga behov utan i första hand till för att skapa profit åt kapitalisterna.

Vi pratar så mycket om ”jämlikhet”, men inkluderar inte barnen i det begreppet. Vad är egentligen jämlikhet, och vad är priset?  Är det att alla ska ha psykiska problem? Barn som får psykosociala problem redan som spädbarn, vilka förutsättningar skapar det för jämlikhet?

Vi är grundlurade. Vi har låtit oss vilseledas. Men det är kanske inte så lätt. Det finns mycket starka krafter som gör allt för att styra oss i den här riktningen.

Nu håller vi på att skapa ett samhälle som är helt tillrättalagt för nykapitalismen och där kommer barnen inte ens i andra hand. Istället för människor har vi blivit produktionsfaktorer och konsumenter. Nykapitalismen baseras helt och hållet på konsumtionen som lyckobringare. Och den är i högsta grad beroende av människor med dålig självkänsla.  Det falska jaget får sin bekräftelse genom prestation och konsumtion. Det ger en känsla av tillfredsställelse som vi tror är lycka. Men det är bara ett substitut som inte är värt något för vårt sanna jag. Därför kommer vi att fortsätta jakten på ”lyckan” tills vi stupar istället för att försöka få kontakt med vårt sanna jag.

Fortsättning följer

 

Enligt en rapport från BO (barnombudsmannen) ökar den psykiska ohälsan hos barn 0-5 år påtagligt. ”Drygt en tredjedel av spädbarnen i Sverige har inte lyckats knyta an till sina vårdare på ett tryggt sätt. Och allt fler föräldrar söker hjälp för att de har svårt att relatera till sina barn.”

Det är naturligtvis bra att man nu äntligen ser symptomen. För mig är det enbart en bekräftelse på mina farhågor. Men det är oerhört tragiskt det som sker. Och det är en katastrof för barnen att man inte förstår orsakerna och ser sambanden.

BOs förslag till åtgärder är att ”ge mer resurser till barnpsykiatrin”. Är hon okunnig eller hjärntvättad? Självklart behöver de barn som drabbats omedelbar hjälp. Men det är ingen långsiktig lösning. Det är inte barnen som är problemet, det är föräldrarna och ytterst det samhälle vi skapat.

 

 Orsak och verkan

Nästan all djävlighet på den här planeten kan härledas till människors dåliga självkänsla. Harmoniska och trygga människor blir inte mördare, tyranner, mobbare eller rasister. Begår inte våldtäkter, misshandlar inte sina barn eller sin sambo. Drogmissbruk, alkoholism, anorexia, bulimi, svartsjuka, social fobi – allt kan härledas till dålig självkänsla.

 

Villkorslös kärlek

Ett nyfött barn är helt beroende av sin omgivning. Barnet är oskyddat och utlämnat till sin mammas bemötande och omsorg. Den första tiden i ett barns liv är oerhört viktig. Det är då grunden läggs till självkänsla och upplevelse av sitt eget värde. Detta är helt avgörande för barnets fortsatta utveckling.

Den personliga identiteten byggs upp gradvis. Barnet lär sig vem det är och hur det värderas av andra genom konkreta upplevelser och erfarenheter. Ett nyfött barn har ett fundamentalt behov av att bli bekräftat och älskat av sina föräldrar, och gör allt för att behålla deras kärlek. Redan på spädbarnsstadiet uppfattar barnet föräldrarnas förväntningar och anpassar sig därefter. Ett barn som inte får tillräckligt gensvar på sitt sanna jag, utan upplever att kärleken är villkorad, kommer att utveckla ett ”falskt jag”. Det barn som på så sätt tvingats förtränga sitt sanna jag riskerar att förlora kontakten till sina spontana och genuina känslor. De får därför mycket svårt att investera känslomässigt i andra människor. En sådan människa kan varken älska sig själv eller andra.

Priset för denna förnekelse och bortträngning i barndomen är att leva ett liv med svag eller helt utan självkänslan med alla de problem och bekymmer det innebär.

– De barn som får en kärlek villkorad blir sällan trygga i sig själva. De bär ofta med sig en känsla av otillräcklighet. Den som blivit älskad som barn kommer att kunna älska och den som blivit sviken får svårt kan känna tillit och kommer själv en gång att bli svikare, skriver psykoanalytikern Clarence Crafoord.

Barn måste få känna sig älskade så som de är. Utan krav på motprestationer. Barn måste bli sedda och respekterade. Få bekräftelse på att de duger. Kärleken till ett barn är inte förhandlingsbar. Kärlek är ingen belöning för att vara ”duktig”, ”lydig” och ”snäll”. Fostran är inte att tukta. Ett barn får aldrig känna sig utbytbart. Ett barn måste känna sig viktigt. Viktigare än allt annat i föräldrarnas liv. Att lämna bort små barn, sår tvivel i deras själar. Tvivel på att de är älskade. Det blir sår för livet. Mot bakgrund av den vetskapen är det närmast ett brott att lämna bort och låta ett litet barn tillbringa 10-12 timmar om dagen på ett daghem eller hos en dagmamma.

Fortsättning följer

Det finns ingen ondska. Bara brist på kärlek.

Monarki är motsatsen till demokrati

Vi i Sverige anser oss ha ett av världens modernaste och mest demokratiska samhällssystem. Ändå håller vi oss fortfarande med ett statsöverhuvud som är en relik från en svunnen tid — en monark. En kung vars tron går i arv! Visserligen har ”vår” kung, på papperet fråntagits den politiska makten. Men i verkligheten utövar han ändå ett stort inflytande över sin undersåtar. Är det demokrati?

Vad är det som håller på att ske?

Politikerförakt. Drastiskt sjunkande medlemsantal i de politiska partierna. Brist på politiker. En stor del av ungdomen tror inte på demokrati. Färre och färre medborgare utnyttjar sin rösträtt… Allt detta är symptom på att något inte står rätt till i vårt ”demokratiska” samhälle. Det stora problemet är att människorna känner sig maktlösa och alienationen breder ut sig. Den bistra sanningen börjar tränga sig på, ”det spelar ingen roll vad vi säger, det är ändå andra som bestämmer”. Har folkets förtroendevalda representanter låtit sig köpas av andra intressenter? Istället för att analysera situationen och vidta motåtgärder, förespråkas resignation och anpassning, med ytterligare urlakning av demokratin och elittänkande som följd. I vems intresse sker detta — folkets eller …?

Epilog

Låt oss inte — som vanligt — fastna i politiskt tjäbbel om höger och vänster. När det gäller demokratimissbruk, finns det många goda kålsupare både till vänster och till höger. Demokrati handlar bara till en del om åt vilket håll man går. Och det här handlar om sanning och konsekvens, om makt och inflytande och om människosyn. Om det samhälle vi vill skapa åt oss själva, våra barn och barnbarn. Är det humanism eller girighet som skall styra den utvecklingen?

Jag har här bara ställt några frågor

Alla människor är förvisso inte intelligenta, kunniga och förnuftiga, en del är direkt korkade. Skall vi ändå låta dem vara med och bestämma? Kanske är girigheten den kraft som kan ge oss alla lycka. Kanske är de som har många ägodelar klokare än de som inget har. Kanske är kärlek , vänskap, omtanke, gemenskap, solidaritet bara trams. Kanske är demokrati bara en black om foten, som dödar kreativitet och handlingskraft, som bromsar och försvårar vårt samhälles utveckling till det paradis vi alla önskar oss. Kanske är demokrati en otidsenlig utopi som vi snarast bör befria världen från, på samma sätt som vi gjort med kommunism och socialism. Kanske är det ändå bäst att vi vanliga medborgare inser vår begränsning och vårt öde — och finner oss i att bara vara konsumenter och arbetskraft. Kanske är det bäst att låta de som fått den gudomliga gåvan att veta vad som är bäst för oss alla, styra och ställa även i fortsättningen. Men låt oss ändå kalla saker vid dess rätta namn — demokrati betyder folkstyre och en hycklare är en hycklare även om han kallar sig demokrat.

Är lobbying förenligt med demokrati?

Lobbying är ett modernt ord för en gammal företeelse. Förr var det inte riktigt politiskt korrekt och gjordes därför i tysthet. Idag sker det fullt öppet. Stora företag och intresseorganisationer anlitar professionella påtryckare som ”lobbar” för vad som helst, bara de får bra betalt. Röster, makt och inflytande kan köpas på den öppna marknaden för den som har råd. Är det demokrati?

Varför skall vi alls ha demokrati?

Allt blir ju bara mycket krångligare och effektiviteten blir lidande av de långa beslutsvägarna. Är det inte omodernt med demokrati? Vem är betjänt av demokrati? Är det inte mest ”rättvist” att de som äger mest också bestämmer mest? Och går det att förena verklig demokrati med privat ägande av naturtillgångar och viktig basnäring? Den som äger något har alltid större makt än den som inte äger något. Det är en självklarhet att ägaren bestämmer över sin egendom, eller hur? De som äger medierna har naturligtvis makten och möjligheten att styra informationen för sina egna syften. Och den som äger produktionsmedlen har makten att formulera villkoren — arbete mot lojalitet. Såvida inte folket reglerar den!

Hyckleri

Hyckleri och dubbelmoral präglar den svenska pressen. Ena dagen kan man läsa att ”folkviljan kränks”. Då handlar det kanske om hur många vargar det skall få finnas i Sverige. Andra dagen kan man läsa mellan raderna att folket inte begriper sitt eget bästa. Då handlar det om EU eller EMU. Då vågar man inte genomföra en folkomröstning av rädsla för att folket kanske väljer ”fel” alternativ. Tredje dagen kan man läsa att våra valda politiker inte är våra ”förmyndare utan våra ombudsmän”. Häromdagen skrev en medarbetare på DNs ledarredaktion att ”demokrati innebär inte att majoriteten styr, ..” Det är naturligtvis inget annat än ett försök till helgardering — när det passar skall man rätta sig efter folkviljan men inte annars. Man kan då fråga sig varför vi alls skall ha folkomröstningar? Om jag inte minns fel, är det på grund av/tack vare en mycket knapp majoritet i en folkomröstning, som vi nu är medlemmar i EU. Varför var det då så viktigt att få majoritet, att ja-sidan satsade miljarder på propaganda, och varför tillgodosågs inte ”minoritetens” önskemål?

Demokratin är girighetens gisslan

Demokrati kräver engagerade, välinformerade och upplysta medborgare. Annars blir det som med religionen, bara ett sofistikerat sätt för en klick att konsolidera sin makt. Demokratin är numera girighetens gisslan som i skydd av en chimär manipuleras folket till passivitet. Demokrati har alltid, och kommer alltid att stå i motsatsställning till effektivitet. Varför säger sig då de rika och besuttna omhulda demokrati? I de flesta privata företag är demokrati bara till besvär (det gäller förresten inte bara privata), något som man på alla sätt försöker värja sig mot. Ändå säger de sig förespråka demokrati. Varför? Demokrati är bra när man skall nästla sig in i maktens boningar, väl där inne är det andra värderingar som gäller.

Vem styr utvecklingen?

Sverige är förvisso ett av de minst odemokratiska samhällena i världen. Men har vi demokrati i dess rätta bemärkelse? Ibland kallas Sverige för ”aktiebolaget Sverige”. Det är nog en mer korrekt beskrivning av vårt samhälle än vi själva tänker på. Aktiebolag är ju så långt från demokrati man kan komma. Där finns ingen offentlighetsprincip, där finns ingen yttrandefrihet. Där köper man sina röster för pengar, och den som är rikast bestämmer. Det må vara en bra form för affärsverksamhet, men knappast demokratiskt?

Fortsättning följer.

Elitokrati?

Låt oss tala klarspråk — är det demokrati eller elitokrati som bäst gagnar mänskligheten? Och vad är det i så fall som gagnar mänskligheten?  Och vad är egentligen den innersta innebörden av demokrati? Är demokrati en metod för att garantera de för mänskligheten bästa besluten, eller är det något annat, något som handlar om humanism och alla människors lika värde. Visst, majoriteten kan ha fel. Ett beslut blir inte med säkerhet ”bättre” för att flertalet står bakom det. Men är det vad som menas med demokrati?  Sk experter har också, tillockmed ofta, fattat beslut som visat sig vara fel och fått katastrofala följder.

Den representativa demokratin var ursprungligen en lösning på det praktiska problemet att alla människor inte alltid kan tillfrågas i alla situationer när beslut skall fattas. Problemet nu, är att folkets valda ombud sålt makten till kapitalet och den sk markanaden. Demokratin urholkas och de allmänna valen tenderar att bli ett spel för galleriet. Detta har många väljare också insett vilket tyvärr resulterar i alienation och passivitet istället för motivation och aktivitet. Medan makteliten gråter krokodiltårar över medborgarnas allt svalare intresse för politik och ”demokratiska” val, och säger sig vara oroade över det allt mer utbredda ”politikerföraktet! 

Var finns logiken? Medborgarna avtagande intresse och engagemang för politik ger ju bara makteliten mera makt och större handlingsutrymme. Är det inte bra det? Medborgarna vet ju ändå inte vad som är bäst…

Rik = klok?

Ännu idag är det så att ju mer man äger, desto framgångsrikare framstår man som människa. Det är bara attributen som är annorlunda. Därav följer att en rik människa anses klokare än en mindre rik. Därpå tycks följa att ett rik människa skall ha mer att säga till om än en mindre rik.

Vem lurar vem? 

Är marknadsekonomi förenligt med demokrati? 

Idag sätter man likhetstecken mellan demokrati och marknadsekonomi. Den västerländska världspolisen säger sig vilja slå vakt om demokratin. Men som ultimatum kräver man samtidigt marknadsekonomi. Varför det?

Är det folket eller marknaden som bestämmer? 

Är aktörerna på ”marknaden” det samma som folket? På den fria marknaden är det  ”köpkraften” som bestämmer. Är varje människas röst lika mycket värd på marknaden? Har vi ett demokratiskt inflytande över marknaden? Är det folkviljan som kommer till uttryck när ett lands största och viktigaste arbetsköpare flyttar till ett land med lägre löner?

Vissa politiska partier förespråkar en helt fri marknad, alla hinder måste undanröjas för kapitalets expansion. Och girigheten är den dynamiska kraft som skall rädda mänskligheten och skapa lycka och välstånd åt alla.

Girigheten är en av de starkaste krafter som finns. Den tenderar numera tillockmed att överta sexualiteten som människans starkaste drivkraft. Stora delar av de senaste årens utveckling kan vi tacka (eller lasta) girigheten för. Och naturligtvis skall vi utnyttja denna kraft för vår strävan mot lycka och välstånd. Men, i likhet med en annan stark kraft — kärnkraften — måste även girigheten tyglas för att inte orsaka oreparerbara skador på vår samhällskropp. Och måste inte också girigheten underordnas demokratin?

Fortsättning följer.