Jag kanske måste förklara mig

Möjligen var jag lite naiv när jag la ut min senaste text under rubriken ”Trångsynt”. Det slår mig nu att alla kanske inte förstår vad jag menar. I dessa tider får man ju vara väldigt försiktig när man pratar om till exempel klädesplagget ”burka”. Folk kan tro att man är rasist, islamofob och främlingsfientlig. Det är jag definitivt inte. Jag är humanist och demokrat och anser självklart att alla människor har samma värde. Och även om jag är ateist är jag absolut för religionsfrihet och åsiktsfrihet.

Dock, jag tycker inte att det är ok att bära burka och niqab i det offentliga rummet. Men, och det här är viktigt, det är inte mot dessa plagg som religiösa symboler jag vänder mig. Jag har inget problem med religiösa symboler som huvudduk, turban, halskedjor med kors och dylikt. Det är snarare bra om folk bär religiösa symboler, då vet man var man har dem.

Det handlar inte heller om huruvida denna mundering är uttryck för kvinnoförtryck eller inte. Det är en helt annan fråga – som dock också är berättigad att diskutera.

Men jag vänder mig mot att människor i vårt samhälle ska gå omkring maskerade till oigenkännlighet i det offentliga rummet. Och jag gör ingen skillnad på burka eller rånharluva i det fallet. Det är att dölja sin identitet. Skulle vi acceptera att alla människor var maskerade och omöjliga att identifiera?

Så länge som det handlar om några enstaka individer så är det kanske inte något större problem. Desto allvarligare är det naturligtvis när man döljer sin identitet i yrkeslivet. När man kräver att få dölja sig i en burka och arbetar med andra människor. Kan jag vara säker på att den maskerade varelse som står framför mig är den hon utger sig för att vara? Hur ska jag förhålla mig till en varelse utan ansikte?

Konsekvenserna är självklara. Mycket i vårt samhälle bygger på identifikation. Alla människor måste ta ansvar för sina handlingar, sina åsikter och sitt beteende. Då kan man inte dölja sin identitet bakom en mask. Då spelar det ingen roll vilka motiv man har för att dölja sig. Tillit och förtroende, trygghet och säkerhet kräver att du vet vem som står framför dig. Bakom en mask kan vem som helst dölja sig. Jag måste ha möjlighet att göra min bedömning. Kroppsspråk är en fundamental del i kommunikationen mellan människor. Det naturliga samspel som krävs omöjliggörs när de signaler och uttryck som är avgörande i sammanhanget döljs av en heltäckande mask. Hur ska jag relatera till en mask?

Att burka och niqab råkar vara religiösa påfund får inte spela någon roll. Det får inte utgöra skäl för undantag Vi måste sluta dalta med de religiösa. Och då menar jag alla religioner oavsett om de kallas judendom, kristendom, islam, bahai, hinduism, buddhism, konfucianism, taoism, shintoism eller sikhism. Självklart är jag för religionsfrihet. Men vi lever i ett sekulariserat samhälle där religionsutövning måste vara en privatsak. Om religionen kräver sådan plats i vårt samhälle att det påverkar väsentliga funktioner måste vi säga ifrån. Det måste finnas gränser för vilka företeelser och beteenden man ska acceptera i religionsfrihetens namn. Annars riskerar vi att få samhällen i samhället, religiösa kluster med egna lagar. Vi försätter oss i en situation där det framstår som hyckleri att försvara fundamentala humanistiska principer. Ska vi tillåta aga, könsstympning, djurplågeri och kvinnoförtryck när det sker i religionens namn men inte annars? Hur kan man försvara det?

Möjligen var jag lite naiv när jag la ut min senaste text under rubriken ”Trångsynt”. Det slår mig nu att alla kanske inte förstår vad jag menar. I dessa tider får man ju vara väldigt försiktig när man pratar om till exempel klädesplagget ”burka”. Folk kan tro att man är rasist, islamofob och främlingsfientlig. Det är jag definitivt inte. Jag är humanist och demokrat och anser självklart att alla människor har samma värde. Och även om jag är ateist är jag absolut för religionsfrihet och åsiktsfrihet.

Dock, jag tycker inte att det är ok att bära burka och niqab i det offentliga rummet. Men, och det här är viktigt, det är inte mot dessa plagg som religiösa symboler jag vänder mig. Jag har inget problem med religiösa symboler som huvudduk, turban, halskedjor med kors och dylikt. Det är snarare bra om folk bär religiösa symboler, då vet man var man har dem.

Det handlar inte heller om huruvida denna mundering är uttryck för kvinnoförtryck eller inte. Det är en helt annan fråga – som dock också är berättigad att diskutera.

Men jag vänder mig mot att människor i vårt samhälle ska gå omkring maskerade till oigenkännlighet i det offentliga rummet. Och jag gör ingen skillnad på burka eller rånharluva i det fallet. Det är att dölja sin identitet. Skulle vi acceptera att alla människor var maskerade och omöjliga att identifiera?

Så länge som det handlar om några enstaka individer så är det kanske inte något större problem. Desto allvarligare är det naturligtvis när man döljer sin identitet i yrkeslivet. När man kräver att få dölja sig i en burka och arbetar med andra människor. Kan jag vara säker på att den maskerade varelse som står framför mig är den hon utger sig för att vara? Hur ska jag förhålla mig till en varelse utan ansikte?

Konsekvenserna är självklara. Mycket i vårt samhälle bygger på identifikation. Alla människor måste ta ansvar för sina handlingar, sina åsikter och sitt beteende. Då kan man inte dölja sin identitet bakom en mask. Då spelar det ingen roll vilka motiv man har för att dölja sig. Tillit och förtroende, trygghet och säkerhet kräver att du vet vem som står framför dig. Bakom en mask kan vem som helst dölja sig. Jag måste ha möjlighet att göra min bedömning. Kroppsspråk är en fundamental del i kommunikationen mellan människor. Det naturliga samspel som krävs omöjliggörs när de signaler och uttryck som är avgörande i sammanhanget döljs av en heltäckande mask. Hur ska jag relatera till en mask?

Att burka och niqab råkar vara religiösa påfund får inte spela någon roll. Det får inte utgöra skäl för undantag Vi måste sluta dalta med de religiösa. Och då menar jag alla religioner oavsett om de kallas judendom, kristendom, islam, bahai, hinduism, buddhism, konfucianism, taoism, shintoism eller sikhism. Självklart är jag för religionsfrihet. Men vi lever i ett sekulariserat samhälle där religionsutövning måste vara en privatsak. Om religionen kräver sådan plats i vårt samhälle att det påverkar väsentliga funktioner måste vi säga ifrån. Det måste finnas gränser för vilka företeelser och beteenden man ska acceptera i religionsfrihetens namn. Annars riskerar vi att få samhällen i samhället, religiösa kluster med egna lagar. Vi försätter oss i en situation där det framstår som hyckleri att försvara fundamentala humanistiska principer. Ska vi tillåta aga, könsstympning, djurplågeri och kvinnoförtryck när det sker i religionens namn men inte annars? Hur kan man försvara det?

Trångsynt

Häromdagen avslöjades att två centerpartiskiska riksdagsmän motionerat om att förbjuda burka och niqab på offentliga platser och i arbetslivet. Men hallå! Varför gnälla och bara se problem? Men kanske är det typiskt för centerpartister? Se istället möjligheterna. Och varför ska bara muslimska kvinnor få dölja sin identitet? I jämlikhetens namn bör väl alla som vill gömma sig i en burka eller niqab få göra det.

Vilka möjligheter det skulle öppna. Man skulle inte behöva bli igenkänd någonstans. Jag skulle inte behöva oroa mig för övervakningskameror, för ingen skulle ju kunna identifiera mig. Och ingen skulle känna igen mig när jag hänger på låset till Systembolaget på måndagsmorgnarna. Och jag skulle kunna titta på flickorna på bussen utan att bli kallad ”snuskgubbe”. Och ingen skulle se när jag rodnar. Och ingen skulle se vem det är som köper herrtidningar i ICA. Men marknaden för rånarluvor skulle förstås försvinna. Och jag skulle kunna låna brorsans legitimation och ingen skulle märka något. Praktiskt, eller hur?

Och om alla får dölja sin identitet, bör det väl också gälla regnumret på bilen. En burka över det och man kan slippa både trängselskatt och fortkörningsböter. Kanon!

Och naturligtvis måste vi tillåta aga, könsstympning, djurplågeri och kvinnoförtryck. Det är ju en mänsklig rättighet. Om man är religiös. Men varför bara när det sker i religionens namn? Jag som är ateist, ska inte jag få slå och könsstympa mina barn, förtrycka min kvinnor och ägna mig åt djurplågeri? Ska vi inte sträva efter jämlikhet?  Och vi är väl humanister i ett civiliserat land…

Häromdagen avslöjades att två centerpartiskiska riksdagsmän motionerat om att förbjuda burka och niqab på offentliga platser och i arbetslivet. Men hallå! Varför gnälla och bara se problem? Men kanske är det typiskt för centerpartister? Se istället möjligheterna. Och varför ska bara muslimska kvinnor få dölja sin identitet? I jämlikhetens namn bör väl alla som vill gömma sig i en burka eller niqab få göra det.

Vilka möjligheter det skulle öppna. Man skulle inte behöva bli igenkänd någonstans. Jag skulle inte behöva oroa mig för övervakningskameror, för ingen skulle ju kunna identifiera mig. Och ingen skulle känna igen mig när jag hänger på låset till Systembolaget på måndagsmorgnarna. Och jag skulle kunna titta på flickorna på bussen utan att bli kallad ”snuskgubbe”. Och ingen skulle se när jag rodnar. Och ingen skulle se vem det är som köper herrtidningar i ICA. Men marknaden för rånarluvor skulle förstås försvinna. Och jag skulle kunna låna brorsans legitimation och ingen skulle märka något. Praktiskt, eller hur? Och tänk att slippa se alla glada människor med mungiporna upp till öronen när man själv är deppig och nere. Eller tvärt om. Vad skönt att slippa se alla sura människor  när man själv är glad och uppåt. Och alla grimaser och hånleenden. Och inte behöver man göra sig till och le mot någon man möter. Inte behöver man bry sig och reagera när någon är ledsen eller glad. Och inte behöver man riskera att någon man möter säger: – Vad du ser ledsen ut. Vad är det som hänt?  Tänk vad skönt.  Man kan ägna sig helt och hållet åt sig själv. Och tänk vad skönt att slippa se några vackra människor. Då slipper man ju själv känna sig ful och misslyckad. Det är väl bra? Och om alla får dölja sin identitet, bör det väl också gälla regnumret på bilen. En burka över det och man kan slippa både trängselskatt och fortkörningsböter. Kanon!

Och naturligtvis måste vi tillåta aga, könsstympning, djurplågeri och kvinnoförtryck. Det är ju en mänsklig rättighet. Om man är religiös. Men varför bara när det sker i religionens namn? Jag som är ateist, ska inte jag få slå och könsstympa mina barn, förtrycka min kvinna och ägna mig åt djurplågeri? Ska vi inte sträva efter jämlikhet?  Vi är väl humanister i ett civiliserat land…

http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/lisamagnusson/article5924072.ab

Jag blir så förtvivlad.

Socialdemokraterna föreslår nu att föräldraförsäkringen ska gälla tills barnen blir 16 år. Föräldrar ska alltså kunna vara hemma med sina tonåringar. Men man vill inte avsätta några mer pengar och antalet dagar i föräldraförsäkringen blir alltså oförändrat. Det innebär att om man nu vill vara hemma med sina tonårsbarn så blir det mindre tid tillsammans när barnen är små.

Detta är ju katastrofalt! Man tycks inte ha en aning om vad som formar en människa. Att ledande sossar inte begriper bättre! Är det dumhet eller brist på engagemang? Kanske båda delarna.

Nästan all djävlighet på den här planeten kan härledas till människors dåliga självkänsla. Harmoniska och trygga människor blir inte mördare, tyranner, mobbare eller rasister. Begår inte våldtäkter, misshandlar inte sina barn eller sin sambo. Drogmissbruk, alkoholism, anorexia, bulimi, svartsjuka, social fobi – allt kan härledas till dålig självkänsla

Den första tiden i ett barns liv är oerhört viktig. Det är då grunden läggs till självkänsla och upplevelse av sitt eget värde. Detta är helt avgörande för barnets fortsatta utveckling.

Ett barn får aldrig känna sig utbytbart. Ett barn måste känna sig viktigt. Viktigare än allt annat i föräldrarnas liv. Att lämna bort små barn, sår tvivel i deras själar. Tvivel på att de är älskade. Det blir sår för livet. Mot bakgrund av den vetskapen är det närmast ett brott att lämna bort och låta ett litet barn tillbringa 10-12 timmar om dagen på ett daghem eller hos en dagmamma.

Det här borde politiker som ägnar sig åt familjepolitik känna till och förstå. Men fortfarande är det tydligen Alva Myrdals iskalla kärlekslösa syn på barn som styr inom partiet.

”Att modern skall ägna sin dag åt hemmet för att valla ett eller två barn är orimligt”, skrev Alva Myrdal i boken ”Kris i befolkningsfrågan”. Hon ansåg det viktigt att ”göra barnen möjligast föga hindersamma för kvinnorna i deras nya sociala liv”.

Nu borde vi veta bättre. Vi kan prata om jämlikhet, rättvisa, välfärd, trygghet och jobb i all oändlighet. Och om vi inte förstår vilka faktorer som formar en människa, finns det inget hopp. Då kommer vi aldrig att kunna skapa det goda samhället.

Socialdemokraterna föreslår nu att föräldraförsäkringen ska gälla tills barnen blir 16 år. Föräldrar ska alltså kunna vara hemma med sina tonåringar. Men man vill inte avsätta några mer pengar och antalet dagar i föräldraförsäkringen blir alltså oförändrat. Det innebär att om man nu vill vara hemma med sina tonårsbarn så blir det mindre tid tillsammans när barnen är små.

Detta är ju katastrofalt! Man tycks inte ha en aning om vad som formar en människa. Att ledande sossar inte begriper bättre! Är det dumhet eller brist på engagemang? Kanske båda delarna.

Nästan all djävlighet på den här planeten kan härledas till människors dåliga självkänsla. Harmoniska och trygga människor blir inte mördare, tyranner, mobbare eller rasister. Begår inte våldtäkter, misshandlar inte sina barn eller sin sambo. Drogmissbruk, alkoholism, anorexia, bulimi, svartsjuka, social fobi – allt kan härledas till dålig självkänsla

Den första tiden i ett barns liv är oerhört viktig. Det är då grunden läggs till självkänsla och upplevelse av sitt eget värde. Detta är helt avgörande för barnets fortsatta utveckling.

Ett barn får aldrig känna sig utbytbart. Ett barn måste känna sig viktigt. Viktigare än allt annat i föräldrarnas liv. Att lämna bort små barn, sår tvivel i deras själar. Tvivel på att de är älskade. Det blir sår för livet. Mot bakgrund av den vetskapen är det närmast ett brott att lämna bort och låta ett litet barn tillbringa 10-12 timmar om dagen på ett daghem eller hos en dagmamma.

Det här borde politiker som ägnar sig åt familjepolitik känna till och förstå. Men man har inte lärt sig något alls. Fortfarande är det tydligen Alva Myrdals iskallt kärlekslösa syn på barn som styr inom partiet.

”Att modern skall ägna sin dag åt hemmet för att valla ett eller två barn är orimligt”, skrev Alva Myrdal i boken ”Kris i befolkningsfrågan”. Hon ansåg det viktigt att ”göra barnen möjligast föga hindersamma för kvinnorna i deras nya sociala liv”.

Nu borde man veta bättre. Vi kan prata om jämlikhet, rättvisa, välfärd, trygghet och jobb i all oändlighet. Men om vi inte förstår vilka faktorer som formar en människa, finns det inget hopp. Då kommer vi aldrig att kunna skapa det goda samhället.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5903595.ab

Ingen kan äga en människa. Men hur är det med barn? Äger föräldrarna sina barn? Är inte barn människor?

Vi anser oss leva i ett högt stående och civiliserat samhälle. Och vi har antagit FNs deklaration om de ”Mänskliga rättigheterna”. Men när jag läser FN-deklarationen slår det mig: Den gäller inte barn!

I Sverige är gränsen 18 år. Under 18 år är man alltså inte människa. Då är man ett barn. Och barn har därmed inga mänskliga rättigheterna. Istället gäller FNs Barnkonvention. Där står att alla barn ska behandlas lika. Och det är ju självklart. Men där står inte att barn ska behandlas som människor. Och där står inte att barns integritet inte får kränkas!

I deklarationen om de mänskliga rättigheterna står bl a: Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter.

Många föräldrar tycks tro att de äger sina barn och kan göra i stort sett vad de vill med dem. Och att det är helt i sin ordning att kränka ett barn.

Många, även i Sverige, anser att det är rätt aga barn. En fullständigt absurd tanke. Att slå en vuxen ger ofta bara övergående smärta. Att slå ett barn ger psykiska skador för livet.

Vår grundlag säger att vi har religionsfrihet och åsiktsfrihet. Men det gäller inte alla.

Enligt en FN-konvention har Sverige förbundit sig att tillförsäkra föräldrar rätten att ge sina barn en undervisning i överensstämmelse med deras religiösa övertygelse. Den är också sedan 1995 införlivad med svensk lag genom Europakonventionen.

”Barn har rätt att tro på vilken gud de vill”, står det i Barnkonventionen. Hur går det ihop med religiösa friskolor och all religiös indoktrinering som små barn utsätts för både i hemmen och i barnverksamhet anordnad av olika religiösa samfund? Och måste barnet tro på någon gud alls?

Könsstympning och omskärelse av barn är en ohygglig kränkning som aldrig går att reparera. Men det görs ändå i skydd av den  sk religionsfriheten. Inget barn ska behöva utsättas för detta. Men det står inte i FNs Barnkonvention! Varför inte?

I Barnkonventionen står dock bl a ”att det ibland finns saker som är viktigare än barns bästa”. Jag frågar mig: vad är viktigare än barns bästa?

Det är hög tid att ta ett steg till mot det humanistiska och civiliserade samhället och fastslå att barn också är människor. Att föräldrar inte äger sina barn. Bara har ansvar för att de får den start i livet som ger dem förutsättningar att bli lyckliga och harmoniska människor. Dvs den villkorslösa kärlek, omsorg och trygghet som är grunden för en människas självkänsla. Även små barn har rätt att bli respekterade, bekräftade och rätt till sin integritet. Att kränka ett barns integritet ger skador som aldrig läker. Vi ser det dagligen i mediernas bild av världen vi lever i. Vi ser det i vår egen vardag. Varför låter vi det ske?

Vad ska vi göra?

Vi måste få tid att leva, tid för varandra, tid för eftertanke. Och framför allt – tid för våra barn. Vi måste förstå att barn tar tid och kräver villkorslös kärlek. Det går inte att leva samma liv efter att man fått barn som innan. Men det är inte frågan om uppoffring – det kommer att ge så mycket mer. Samhället måste planeras för barn. Barnen måste få de förutsättningar till det goda liv som de har rätt till, vilket är en förutsättning för det goda samhället både på kort och lång sikt. Vi måste kanske ge avkall på den s.k. levnadsstandarden för att istället satsa på livskvalitet.

En ny familjepolitik

Vi måste utforma en helt ny familjepolitik. En familjepolitik baserad på barnens behov.

- Barn ska inte lämnas till förskola eller daghem före tre års ålder.

- Föräldraförsäkringen måste byggas ut så att det blir ekonomiskt möjligt för någon av föräldrarna att vara hemma med barn under tre år.

- Maxtaxan bidrar till att barn får längre dagar på dagis och bör därför omarbetas.

- Föräldrar med barn under sex år ska inte behöva jobba heltid. Ett vårdnadsbidrag bör utformas så att detta blir ekonomiskt möjligt för föräldrarna.

- Föräldrarna ska själva avgöra hur de vill dela upp föräldraledigheten men pappan måste förmås ta en större del än idag. Det första året bör dock mamman i största möjliga mån vara hemma med sitt barn.

Utbildning

Det räcker tyvärr inte med att mamma är hemma med sitt barn. Det kan bli pannkaka ändå, om mamman av olika anledningar inte kan ge sitt barn den där villkorslösa kärleken. Därför behöver förstagångsmammor och pappor utbildning, stöd och hjälp.

Vi har alltför länge befriat föräldrarna från ansvar. ”Skuldbelägg inte föräldrarna” heter det. Varför inte? I alla andra sammanhang säger man tvärt om: ”vuxna människor måste ta sitt ansvar”. Självklart är det föräldrarna som är ansvariga för sina barn och ytterst ansvariga när det går snett. Varför ska vi dalta så med vuxna människor? Om Carl, Mohammed och Irma super, mobbar och vandaliserar så måste naturligtvis deras föräldrar ta ansvaret för det. Problem måste bearbetas och förebyggas där de uppstår. I detta fall i hemmet och i relationen med föräldrarna. Naturligtvis ska inte föräldrar bestraffas, ett olyckligt barn är straff nog, men de måste medvetandegöras om sin betydelse, sin roll och sitt ansvar. Då kanske de kan bli den kraft som behövs för att forma det goda samhället. Den bästa ”matsäck” som föräldrar kan ge sitt barn för resan in i vuxenlivet, är en god självkänsla. Och det handlar inte om ekonomi för att klara den uppgiften. Det handlar om eftertanke, kunskaper, förnuft och KÄRLEK.

Många anser att man inte behöver utbilda sig till mamma – att det är medfött. Verkligheten visar tyvärr med önskvärd tydlighet att så inte är fallet.  Självklart vill de allra flesta mammor sina barns bästa. Men att lämna bort sina små barn till främmande människor för 10-12 timmar varje dag är definitivt inte ett medfött beteende. Det är inlärt i modern tid och påtvingat för att passa patriarkatet, staten och kapitalet.

Och vad menas med villkorslös kärlek?

Arvet efter Myrdal

Att kapitalet vill styra oss i den här riktningen är helt logiskt, men hur kommer det sig att till och med Socialdemokratin ställer upp på det? Jag skulle vilja påstå att makarna Myrdal har ett stort ansvar för den här utvecklingen.

”Att modern skall ägna sin dag åt hemmet för att valla ett eller två barn är orimligt”, skrev Alva Myrdal tillsammans med maken i boken ”Kris i befolkningsfrågan”. Hon var den iskalla socialingenjören som förespråkade arvshygien och tvångssterilisering.

Hon ansåg det viktigt att ”göra barnen möjligast föga hindersamma för kvinnorna i deras nya sociala liv. Om barnen placeras på någon form av institution med utbildade barnflickor ger detta positiva ekonomiska konsekvenser samt pedagogiska fördelar för det enskilda barnet.” Hennes uppfostringsideal, att befria barnen från föräldrarnas affekter, hade en annan sida om man ska tro hennes son, Jan. Han slapp kanske vredesutbrott, men han slapp också värme och kärlek.

Det är uppenbart att Alva Myrdal upplevde barn som en black om foten, ett besvärligt hinder för den personliga friheten. Orsaken kan säkert finnas i hennes egen sorglig barndom. Men hennes idéer fick olyckligt stort genomslag och präglar i hög grad vårt samhällsbyggande idag och den myrdalska känslomässiga ransoneringsprincipen är en verklighet för de flesta barn. Nu följer utvecklingen mot jämställdhet en manlig norm som säger att barn inte får inkräkta på de vuxnas yrkesarbete och karriärer. Många heltidsarbetande föräldrar har ofta inte tid att aktivt tillbringa mer än en halvtimme om dagen med sina barn.

Därför har vi det samhälle vi förtjänar – men inte våra barn. Det är inte alls konstigt att det stora problemet idag är barns och ungdomars upplevelse av utanförskap, med mobbing, livsleda, drogmissbruk, vandalisering, misshandel, stökiga skolor, anorexi, bulimi, etc. Problem som inte försvinner med åldern, bara tar sig andra men lika destruktiva och förödande uttryck. Och vi tycks inte förstå varför!

Den f d familjeministern Berit Andnor skrev i ett veckobrev: ”Det känns som att bli förflyttad långt tillbaka i tiden när unga kvinnor i dag driver frågan om vårdnadsbidrag. Det samhälle vi har i dag, den standard vi tar för given och den demografiska utvecklingen kräver att alla arbetar.”

Tydligare kan det knappast sägas. De minsta barnen måste ta sin del av ansvaret för konsumtionssamhället. Att öppna en möjlighet för deras mammor och pappor att stanna hemma hos dem tills de är mogna för dagis framställs av familjeministern som reaktionärt.

Den socialdemokratiska regeringens senaste utredare i frågan om föräldraförsäkringen, Karl-Petter Thorwaldsson, vill få fler småbarnsmammor att arbeta heltid. Därför föreslår han att rätten att arbeta deltid mellan barnfödslarna men ändå få räkna sin föräldrapenning på tidigare heltidslön ska försvinna. I en intervju i DN säger han att förslaget ”kanske kan leda till att en del småbarn får långa dagar på dagis, men det får man ta! Det viktiga är att kvinnorna inte fastnar i deltidsfällan.” Men vem är den ”man” som får ta de långa dagarna på dagis? Att det är barnen och vilka konsekvenser det får för dem, begriper tydligen inte Thorwaldsson.

Fortsättning följer

Det goda samhället

Vi vill skapa det goda samhället. Med frihet, jämlikhet och rättvisa. Vård, omsorg trygghet och lycka åt alla. Men är vi verkligen på rätt väg? Är det så bra att lönearbete tar så stor del av vår tid att vi inte har tid med våra egna barn? Varför finns det ingen plats för barnen i vårt samhälle?

Vi planerar för produktion, transporter och tillväxt. Och vi tänker i första hand på de vuxnas behov. Vi tvingar barnen att vistas 10-12 timmar på daghem och kallar det ”barnomsorg”. Men det är inte omsorg om barnen, det är omsorg om staten och kapitalet. Förhoppningen är att de heltidsarbetande föräldrarna ska tillföra stat och kommun mer per år än vad ”barnomsorgen” kostar samhället. Samt att den större familjeinkomsten ska användas för att konsumera mera. Men man räknar inte med alla de kostnader som orsakas just på grund av människors dåliga självkänsla. Och det pris som barnen får betala.

Jämlikhet och frigörelse

Vi tror att lönearbete 40 timmar i veckan är ”självförverkligande” och lika med ”frihet och jämlikhet”, även om det för de flesta handlar om trista, slitsamma jobb till låga löner. I vår heliga marknadsekonomi är människors lönearbete inte till för att tillgodose löntagarnas mänskliga behov utan i första hand till för att skapa profit åt kapitalisterna.

Vi pratar så mycket om ”jämlikhet”, men inkluderar inte barnen i det begreppet. Vad är egentligen jämlikhet, och vad är priset?  Är det att alla ska ha psykiska problem? Barn som får psykosociala problem redan som spädbarn, vilka förutsättningar skapar det för jämlikhet?

Vi är grundlurade. Vi har låtit oss vilseledas. Men det är kanske inte så lätt. Det finns mycket starka krafter som gör allt för att styra oss i den här riktningen.

Nu håller vi på att skapa ett samhälle som är helt tillrättalagt för nykapitalismen och där kommer barnen inte ens i andra hand. Istället för människor har vi blivit produktionsfaktorer och konsumenter. Nykapitalismen baseras helt och hållet på konsumtionen som lyckobringare. Och den är i högsta grad beroende av människor med dålig självkänsla.  Det falska jaget får sin bekräftelse genom prestation och konsumtion. Det ger en känsla av tillfredsställelse som vi tror är lycka. Men det är bara ett substitut som inte är värt något för vårt sanna jag. Därför kommer vi att fortsätta jakten på ”lyckan” tills vi stupar istället för att försöka få kontakt med vårt sanna jag.

Fortsättning följer

 

Enligt en rapport från BO (barnombudsmannen) ökar den psykiska ohälsan hos barn 0-5 år påtagligt. ”Drygt en tredjedel av spädbarnen i Sverige har inte lyckats knyta an till sina vårdare på ett tryggt sätt. Och allt fler föräldrar söker hjälp för att de har svårt att relatera till sina barn.”

Det är naturligtvis bra att man nu äntligen ser symptomen. För mig är det enbart en bekräftelse på mina farhågor. Men det är oerhört tragiskt det som sker. Och det är en katastrof för barnen att man inte förstår orsakerna och ser sambanden.

BOs förslag till åtgärder är att ”ge mer resurser till barnpsykiatrin”. Är hon okunnig eller hjärntvättad? Självklart behöver de barn som drabbats omedelbar hjälp. Men det är ingen långsiktig lösning. Det är inte barnen som är problemet, det är föräldrarna och ytterst det samhälle vi skapat.

 

 Orsak och verkan

Nästan all djävlighet på den här planeten kan härledas till människors dåliga självkänsla. Harmoniska och trygga människor blir inte mördare, tyranner, mobbare eller rasister. Begår inte våldtäkter, misshandlar inte sina barn eller sin sambo. Drogmissbruk, alkoholism, anorexia, bulimi, svartsjuka, social fobi – allt kan härledas till dålig självkänsla.

 

Villkorslös kärlek

Ett nyfött barn är helt beroende av sin omgivning. Barnet är oskyddat och utlämnat till sin mammas bemötande och omsorg. Den första tiden i ett barns liv är oerhört viktig. Det är då grunden läggs till självkänsla och upplevelse av sitt eget värde. Detta är helt avgörande för barnets fortsatta utveckling.

Den personliga identiteten byggs upp gradvis. Barnet lär sig vem det är och hur det värderas av andra genom konkreta upplevelser och erfarenheter. Ett nyfött barn har ett fundamentalt behov av att bli bekräftat och älskat av sina föräldrar, och gör allt för att behålla deras kärlek. Redan på spädbarnsstadiet uppfattar barnet föräldrarnas förväntningar och anpassar sig därefter. Ett barn som inte får tillräckligt gensvar på sitt sanna jag, utan upplever att kärleken är villkorad, kommer att utveckla ett ”falskt jag”. Det barn som på så sätt tvingats förtränga sitt sanna jag riskerar att förlora kontakten till sina spontana och genuina känslor. De får därför mycket svårt att investera känslomässigt i andra människor. En sådan människa kan varken älska sig själv eller andra.

Priset för denna förnekelse och bortträngning i barndomen är att leva ett liv med svag eller helt utan självkänslan med alla de problem och bekymmer det innebär.

– De barn som får en kärlek villkorad blir sällan trygga i sig själva. De bär ofta med sig en känsla av otillräcklighet. Den som blivit älskad som barn kommer att kunna älska och den som blivit sviken får svårt kan känna tillit och kommer själv en gång att bli svikare, skriver psykoanalytikern Clarence Crafoord.

Barn måste få känna sig älskade så som de är. Utan krav på motprestationer. Barn måste bli sedda och respekterade. Få bekräftelse på att de duger. Kärleken till ett barn är inte förhandlingsbar. Kärlek är ingen belöning för att vara ”duktig”, ”lydig” och ”snäll”. Fostran är inte att tukta. Ett barn får aldrig känna sig utbytbart. Ett barn måste känna sig viktigt. Viktigare än allt annat i föräldrarnas liv. Att lämna bort små barn, sår tvivel i deras själar. Tvivel på att de är älskade. Det blir sår för livet. Mot bakgrund av den vetskapen är det närmast ett brott att lämna bort och låta ett litet barn tillbringa 10-12 timmar om dagen på ett daghem eller hos en dagmamma.

Fortsättning följer

Det finns ingen ondska. Bara brist på kärlek.

Helt ok om vuxna transsexuella som genomgått en könskorrigering vill byta namn. Men oskyldiga barn måste skyddas från förvirrade föräldrars idiotiska idéer. Häromdagen råkade jag läsa en artikel i Svenska Dagbladet om en ”feministisk familj” som inte vill berätta för omgivningen om deras barn (som nu är 2,5 år gammalt) är en flicka eller en pojke. (Läs hela artikeln här http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2559041.svd)

Fullständigt absurt enligt min uppfattning. Jämställdhet är en självklarhet. Men det här är galenskap. Jag kommer osökt att tänka på en sång som Johnny Cash framförde vid sin berömda konsert i San Quentin State Prison, California 1969.

Text och musik: Shel Silverstein 

A Boy Named Sue

My daddy left home when I was three 

And he didn’t leave much to ma and me 

Just this old guitar and an empty bottle of booze. 

Now, I don’t blame him cause he run and hid 

But the meanest thing that he ever did 

Was before he left, he went and named me ”Sue.” 

Well, he must o’ thought that is quite a joke 

And it got a lot of laughs from a’ lots of folk, 

It seems I had to fight my whole life through. 

Some gal would giggle and I’d get red 

And some guy’d laugh and I’d bust his head, 

I tell ya, life ain’t easy for a boy named ”Sue.” 

Well, I grew up quick and I grew up mean, 

My fist got hard and my wits got keen, 

I’d roam from town to town to hide my shame. 

But I made a vow to the moon and stars 

That I’d search the honky-tonks and bars 

And kill that man who gave me that awful name. 

Well, it was Gatlinburg in mid-July 

And I just hit town and my throat was dry, 

I thought I’d stop and have myself a brew. 

At an old saloon on a street of mud, 

There at a table, dealing stud, 

Sat the dirty, mangy dog that named me ”Sue.” 

Well, I knew that snake was my own sweet dad 

From a worn-out picture that my mother’d had, 

And I knew that scar on his cheek and his evil eye. 

He was big and bent and gray and old, 

And I looked at him and my blood ran cold 

And I said: ”My name is ‘Sue!’ How do you do! 

Now your gonna die!!” 

Well, I hit him hard right between the eyes 

And he went down, but to my surprise, 

He come up with a knife and cut off a piece of my ear. 

But I busted a chair right across his teeth 

And we crashed through the wall and into the street 

Kicking and a’ gouging in the mud and the blood and the beer. 

I tell ya, I’ve fought tougher men 

But I really can’t remember when, 

He kicked like a mule and he bit like a crocodile. 

I heard him laugh and then I heard him cuss, 

He went for his gun and I pulled mine first, 

He stood there lookin’ at me and I saw him smile. 

And he said: ”Son, this world is rough 

And if a man’s gonna make it, he’s gotta be tough 

And I knew I wouldn’t be there to help ya along. 

So I give ya that name and I said goodbye 

I knew you’d have to get tough or die 

And it’s the name that helped to make you strong.” 

He said: ”Now you just fought one hell of a fight 

And I know you hate me, and you got the right 

To kill me now, and I wouldn’t blame you if you do. 

But ya ought to thank me, before I die, 

For the gravel in ya guts and the spit in ya eye 

Cause I’m the son-of-a-bitch that named you ”Sue.’” 

I got all choked up and I threw down my gun 

And I called him my pa, and he called me his son, 

And I came away with a different point of view. 

And I think about him, now and then, 

Every time I try and every time I win, 

And if I ever have a son, I think I’m gonna name him 

Bill or George! Anything but Sue! I still hate that name!

 

Kanske något för vissa att tänka på…