De som verkligen slagit mynt av begreppen ond och god är de religiösa. Samfundens verksamhet finansieras genom exploatering av människors rädsla. Men också genom att erbjuda makt och inflytande. Det är väl ingen hemlighet att man kan köpa sig makt och inflytande genom stora gåvor och donationer. Och det är inga småpengar man lyckats skrämma in. Många kyrkor och samfund har enorma rikedomar samlade i fastigheter, jordegendomar, konst och antikviteter. ”Den som ger till den fattige, ger till Gud”, säger ett gammalt ordspråk. Och däri ligger nog något av sanningen. Men inte så som de flesta säkert helst vill tro. Religionen förkunnar godhet som en dygd. Men godhet är tydligen inte något självklart ens för människor som säger sig tro på ”den gode Guden”. ”Du skall frukta och älska Gud, på det att det må gå dig väl”, står det i Bibeln. Det räcker alltså inte med att älska, man måste frukta också. Snacka om övervakning. Gud ser ju alla alltid. Ingen möjlighet att komma undan har inte. Inte ens med burka. Och det utan övervakningskameror… Att locka med himmelrikets paradis är inte tillräckligt för att göra religiösa människor goda. Man måste hota med helvetets oändliga plåga också. Kan man då påstå att religiösa människors ”godhet” är osjälvisk? Knappast. Vem vill inte till paradiset, och vem vill hamna i helvetet? De religiösas sk goda gärningar är inget annat än mycket egoistiska handlingar, avsedda att ge dem själva pluspoäng inför församlingen/omgivningen och domedagen. Kollekten som tas upp i kyrkorna är också ett mycket listigt påfund. Genom att gå med håven inför hela församlingen vågar ingen låta bli att lägga en slant. Och den som vill framstå som mycket from och givmild lägger naturligtvis i stora sedlar så att det tydligt syns.

Välgörenhet

Man kan även titta på andra företeelser som bekräftar teorin om att ”givmildhet” oftast bottnar i ett egoistiskt behov att framställa och känna sig själv som ”god”. Det är alltså snarare omtanke om sig själv, än omtanke om andra som ligger bakom sk ”välgörenhet” av olika slag. Naturligtvis är det samma mekanismer som gör att folk hellre skänker pengar till ”behövande” än betalar skatt. Att betala skatt är något oglamouröst och anonymt men genom att skänka pengar till ”välgörande ändamål” kan man framstå som en ”god, generös och välbärgad” människa och får omgivningens uppskattning. De behövande utnyttjas för att vissa skall få möjlighet att känna sig ”goda”. Detta är också orsaken till att de solidariska skattesystemen kollapsar. Människor vill inte vara anonyma skattebetalare även om en del av skatten går till välgörande ändamål som U-hjälp, socialhjälp m.m..

Nu har Riksdagen beslutat att ”gåvor till välgörenhet” skall bli avdragsgilla i deklarationen. Några kan nu alltså skänka pengar till religiösa samfund och jag tvingas subventionera dessa ”gåvor” med mina skattepengar. Och detta trots att vi avskaffat  statskyrkan och jag dessutom lämnat den för mer än 40 år sedan. Naturligtvis är det ingen tillfällighet att det är Kristdemokraterna som lagt förslaget. Det är ytterligare en bekräftelse på att ovan förda resonemang är relevant. ”Godhet” måste löna sig, eller hur?

Investering

Företagen som slutat med julklappar och mutor till personal och kunder och istället skänker motsvarande pengar till Cancerfonden eller Rädda Barnen, gör naturligtvis det med en enda baktanke, nämligen att framstå som goda och därmed vinna sympatier och lojalitet från de anställda och good will på marknaden för att därigenom öka sin försäljning och vinst. Varför är de annars så noga med att annonsera ut sin gåva?
Nu ska det sägas att det finns en hel del anonyma givare också. Vilka dessa är får vi inte veta. Då är begreppet ”godhet” relevant. För nyliberaler och ekonomister är naturligtvis detta inte något konstigt, snarare en självklarhet. Gåvor, presenter och välgörenhet är att betrakta som vilken investering som helst och skall naturligtvis ge kalkylerad avkastning.

Fortsättning följer.

Det är dags att avliva myten om människans godhet. ”Saligare är att giva än att taga”, heter det. Men är det verkligen alltid ett uttryck för godhet, att ge presenter? Är det inte istället ett listigt sätt att tillfredsställa det egna jagets behov av bekräftelse, uppskattning och kärlek? Ett inlindat sätt att köpa sig makt och övertag. Från socialantropologin är det väl känt att den som vill vara hövding visar det genom slösaktighet och stora gåvor. Den som slösar och överöser andra med gåvor visar att han har stora resurser som ger makt. Den som ger har också rätt att förvänta sig gengåvor.

Öppnandet av julklapparna är själva höjdpunkten på julen. Förväntningarna är uppskruvade till ett maximum, och givaren är ofta mer förväntansfull än mottagaren — det är väl ”min” julklapp som han/hon kommer att uppskatta mest? Naturligtvis måste givarens namn stå tydligt på paketen.
– Visst är jag väl snäll som ger dig så fina julklappar? Glöm inte vem du fick den av!
– Visst är jag är generös och älskvärd som ger dig så dyra presenter. Du vet vad jag förväntar mig älskling.
Och hur många föräldrar försöker inte döva sitt samvete för bristande närvaro med dyra julklappar? Kanske är det läge att fundera lite över relationen ”gåva” – ”tacksamhetsskuld”. Och är det egentligen någon skillnad på gåva och muta….

Den faktor som betyder mest i detta sammanhang, är människans fundamentala behov av kärlek och bekräftelse. Människor som inte får detta behov tillgodosett som barn, måste ägna hela livet till att försöka reparera skadan. Men också behovet av makt och kontroll är en viktig faktor i sammanhanget. Dessa mänskliga svagheter spelar vi ut i vårt umgänge med varandra. De exploateras också skrupellöst och iskallt av andra ”aktörer” som skapat en marknad för ”handel med godhet”. När gav du din fru en blomma sist?

Fortsättning följer.
(Tills dess kan ni fundera på varför det är männen som överöser kvinnorna med presenter och inte tvärt om?)

Vem bestämmer om våld är meningslöst? Den som utför det eller den som drabbas? Oftast omgivningen, som egentligen inget vet.
Men det finns knappast något ”meningslöst” våld. Det som kallas meningslöst våld har oftast en mening. För förövaren.
Självklart måste vi skydda oss. Vi kan inte ha ett samhälle där människorna ständigt är rädda för att bli misshandlade eller t o m dödade.
Men att bara ropa på polis, hårdare och strängare straff är ingen lösning på sikt. Tvärt om. Då riskerar vi bara att samhället blir ännu hårdare med mer övervakning och kontroll. Exploatering av rädslan, livvakter, larmsystem, skottsäkra västar, höga murar, angiveri, misstänksamhet, register.

Det finns en fara i att kategorisera visst våld som meningslöst. Nämligen att man inte bryr sig om att ta reda på orsakerna. Att man generaliserar. Det göder primitiva känslor som hat, hämndbegär, förakt och fördomar.

Som vanligt har vi människor en benägenhet att söka snabba, ytliga lösningar. Åtgärder som inriktar sig på symptomen istället för orsaken. Åtgärder som bara i ännu högre grad döljer de verkliga orsakerna som därmed kan frodas och växa i det fördolda för att sedan poppa upp där och när man minst anar. Med ännu större kraft och förödelse. Och som kräver ännu mer drastiska åtgärder och resurser. Det går inte att bota cancer med plåster. Tumören måste bort, annars tar den snart över och sprider sig i hela kroppen.

För att att få en hållbar lösning på problemet med våldet i samhället, måste man eliminera orsakerna. Det är lättare sagt än gjort. Då måste man förstå att det inte finns något meningslöst våld. Då måste man sätta sig in i förövarens motiv och situation. Förstå orsakerna. Se sambanden.
Då måste man också vara beredd att ta de konsekvenser som verkningsfulla åtgärder kräver. Det kräver en viss omdaning av samhället där många kanske får göra uppoffringar. Det handlar om solidaritet och gemensamt ansvar. Ett ansvar som man inte kan köpa sig fri från.

Det finns orsaker till allt. Om vi inte förstår det är vi illa ute.

AJ SOM FAAN!
Det svartnade för ögonen och jag föll ihop på bryggan.
När jag kvicknade till, kanske en halv minut senare, såg jag att jag trampat ner i ett hål i bryggan. Mitt högerben satt fast ovanför knäet och det gjorde jävulskt ont när jag försökte komma loss. Benet var vridet vid knäet och jag fick lov att ligga kvar ett bra tag för att hämta krafter och försöka ta mig loss.
Jag låg nog en halvtimme i andskiten på den blöta bryggan innan jag mobiliserat tillräckligt med kraft.
Jag fick loss benet men upptäckte att det inte gick att stödja på. Att skaffa en ny paddel och paddla runt båten till slipen var inte att tänka på. Krypande på bryggan lyckades jag till slut förtöja Mistli så att hon låg någorlunda tryggt. Väderprognosen lovade sydvästlig kuling i morgon.
NU gällde det ”bara” att ta sig hem. Min fru hade bilen och var nog på väg hem nu.Jag skulle ju ha lunchen klar när hon kom hem! Nu fick jag ringa och be henne köra ner till klubben och hämta mig. Vattennivån var så hög att det inte gick att köra bil in på klubbområdet. Så jag fick släpa mig längs hela bryggan till grindarna där min fru kunde hämta mig med bilen.

Som tur var visade det sig att benet inte var brutet. Men det var allvarligt skadat och går inte att stödja på. Jag hade nog tur. Det hade kunnat gå ännu värre. Nu får jag hålla mig i skinnet ett tag.

Man kan se det här på två olika sätt.
Visst hade jag en jäkla otur att paddeln gick av och bryggan var rutten. Nu får jag gå på kryckor och Mistli fryser kanske fast i isen. Djävla skit!
Frågan är dock om det var otur att paddeln gick av? Den var av trä och hade ju legat ute i båten i flera år. Så egentligen var det inte så konstigt att den gick av. Och hålet i bryggan. Slarvigt av dem som byggde bryggan och finns det ett hål så är det väl inte så konstigt att någon trampar ner i det förr eller senare.
Så egentligen hade jag en väldig tur. Att vinden blåste åt rätt håll så att jag inte drev till havs. Och jag trots allt inte bröt benet. Att min fru kunde hämta mig och Mistli ligger stadigt förtöjd vid bryggan. Kanske blir det inte så kallt att hon fryser fast.

Allt är som bekant relativt. Det mesta kan ses från olika håll. Och man väljer själv från vilket.

Men nu börjar det kännas jobbigt att inte få uttrycka sina synpunkter. För jag har ju synpunkter på det mesta. Och jag måste få skriva av mig. Det är inte nyttigt att gå och samla på sig för mycket. Risken är att det börjar pysa och läcka ut och ta sig alla möjliga konstiga uttryck som kanske inte är så bra, varken för mig eller min omgivning. Nu måste jag lätta på trycket innan det händer en olycka. Jag gör ett nytt försök.
Och nu ska jag inte bara gnälla och klaga. Jag ska försöka hitta något positivt att skriva om också. Dessutom ska jag försöka marknadsföra mig lite bättre. Ett första steg i den ansatsen är att jag förenklat adressen. Nu behöver man bara skriva ”jimsblogg.com” så är man inne på min sida. Vi syns!

Vi anser oss leva i ett högt stående och civiliserat samhälle. Och vi har antagit FNs deklaration om de ”Mänskliga rättigheterna”. Men när jag läser FN-deklarationen slår det mig: Den gäller inte barn!

I Sverige är gränsen 18 år. Under 18 år är man alltså inte människa. Då är man ett barn. Och barn har därmed inga mänskliga rättigheterna. Istället gäller FNs Barnkonvention. Där står att alla barn ska behandlas lika. Och det är ju självklart. Men där står inte att barn ska behandlas som människor. Och där står inte att barns integritet inte får kränkas!

I deklarationen om de mänskliga rättigheterna står bl a: Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter.

Många föräldrar tycks tro att de äger sina barn och kan göra i stort sett vad de vill med dem. Och att det är helt i sin ordning att kränka ett barn.

Många, även i Sverige, anser att det är rätt aga barn. En fullständigt absurd tanke. Att slå en vuxen ger ofta bara övergående smärta. Att slå ett barn ger psykiska skador för livet.

Vår grundlag säger att vi har religionsfrihet och åsiktsfrihet. Men det gäller inte alla.

Enligt en FN-konvention har Sverige förbundit sig att tillförsäkra föräldrar rätten att ge sina barn en undervisning i överensstämmelse med deras religiösa övertygelse. Den är också sedan 1995 införlivad med svensk lag genom Europakonventionen.

”Barn har rätt att tro på vilken gud de vill”, står det i Barnkonventionen. Hur går det ihop med religiösa friskolor och all religiös indoktrinering som små barn utsätts för både i hemmen och i barnverksamhet anordnad av olika religiösa samfund? Och måste barnet tro på någon gud alls?

Könsstympning och omskärelse av barn är en ohygglig kränkning som aldrig går att reparera. Men det görs ändå i skydd av den  sk religionsfriheten. Inget barn ska behöva utsättas för detta. Men det står inte i FNs Barnkonvention! Varför inte?

I Barnkonventionen står dock bl a ”att det ibland finns saker som är viktigare än barns bästa”. Jag frågar mig: vad är viktigare än barns bästa?

Det är hög tid att ta ett steg till mot det humanistiska och civiliserade samhället och fastslå att barn också är människor. Att föräldrar inte äger sina barn. Bara har ansvar för att de får den start i livet som ger dem förutsättningar att bli lyckliga och harmoniska människor. Dvs den villkorslösa kärlek, omsorg och trygghet som är grunden för en människas självkänsla. Även små barn har rätt att bli respekterade, bekräftade och rätt till sin integritet. Att kränka ett barns integritet ger skador som aldrig läker. Vi ser det dagligen i mediernas bild av världen vi lever i. Vi ser det i vår egen vardag. Varför låter vi det ske?

Vi måste få tid att leva, tid för varandra, tid för eftertanke. Och framför allt – tid för våra barn. Vi måste förstå att barn tar tid och kräver villkorslös kärlek. Det går inte att leva samma liv efter att man fått barn som innan. Men det är inte frågan om uppoffring – det kommer att ge så mycket mer. Samhället måste planeras för barn. Barnen måste få de förutsättningar till det goda liv som de har rätt till, vilket är en förutsättning för det goda samhället både på kort och lång sikt. Vi måste kanske ge avkall på den s.k. levnadsstandarden för att istället satsa på livskvalitet.

En ny familjepolitik

Vi måste utforma en helt ny familjepolitik. En familjepolitik baserad på barnens behov.

- Barn ska inte lämnas till förskola eller daghem före tre års ålder.

- Föräldraförsäkringen måste byggas ut så att det blir ekonomiskt möjligt för någon av föräldrarna att vara hemma med barn under tre år.

- Maxtaxan bidrar till att barn får längre dagar på dagis och bör därför omarbetas.

- Föräldrar med barn under sex år ska inte behöva jobba heltid. Ett vårdnadsbidrag bör utformas så att detta blir ekonomiskt möjligt för föräldrarna.

- Föräldrarna ska själva avgöra hur de vill dela upp föräldraledigheten men pappan måste förmås ta en större del än idag. Det första året bör dock mamman i största möjliga mån vara hemma med sitt barn.

Utbildning

Det räcker tyvärr inte med att mamma är hemma med sitt barn. Det kan bli pannkaka ändå, om mamman av olika anledningar inte kan ge sitt barn den där villkorslösa kärleken. Därför behöver förstagångsmammor och pappor utbildning, stöd och hjälp.

Vi har alltför länge befriat föräldrarna från ansvar. ”Skuldbelägg inte föräldrarna” heter det. Varför inte? I alla andra sammanhang säger man tvärt om: ”vuxna människor måste ta sitt ansvar”. Självklart är det föräldrarna som är ansvariga för sina barn och ytterst ansvariga när det går snett. Varför ska vi dalta så med vuxna människor? Om Carl, Mohammed och Irma super, mobbar och vandaliserar så måste naturligtvis deras föräldrar ta ansvaret för det. Problem måste bearbetas och förebyggas där de uppstår. I detta fall i hemmet och i relationen med föräldrarna. Naturligtvis ska inte föräldrar bestraffas, ett olyckligt barn är straff nog, men de måste medvetandegöras om sin betydelse, sin roll och sitt ansvar. Då kanske de kan bli den kraft som behövs för att forma det goda samhället. Den bästa ”matsäck” som föräldrar kan ge sitt barn för resan in i vuxenlivet, är en god självkänsla. Och det handlar inte om ekonomi för att klara den uppgiften. Det handlar om eftertanke, kunskaper, förnuft och KÄRLEK.

Många anser att man inte behöver utbilda sig till mamma – att det är medfött. Verkligheten visar tyvärr med önskvärd tydlighet att så inte är fallet.  Självklart vill de allra flesta mammor sina barns bästa. Men att lämna bort sina små barn till främmande människor för 10-12 timmar varje dag är definitivt inte ett medfött beteende. Det är inlärt i modern tid och påtvingat för att passa patriarkatet, staten och kapitalet.

Och vad menas med villkorslös kärlek?

Att kapitalet vill styra oss i den här riktningen är helt logiskt, men hur kommer det sig att till och med Socialdemokratin ställer upp på det? Jag skulle vilja påstå att makarna Myrdal har ett stort ansvar för den här utvecklingen.

”Att modern skall ägna sin dag åt hemmet för att valla ett eller två barn är orimligt”, skrev Alva Myrdal tillsammans med maken i boken ”Kris i befolkningsfrågan”. Hon var den iskalla socialingenjören som förespråkade arvshygien och tvångssterilisering.

Hon ansåg det viktigt att ”göra barnen möjligast föga hindersamma för kvinnorna i deras nya sociala liv. Om barnen placeras på någon form av institution med utbildade barnflickor ger detta positiva ekonomiska konsekvenser samt pedagogiska fördelar för det enskilda barnet.” Hennes uppfostringsideal, att befria barnen från föräldrarnas affekter, hade en annan sida om man ska tro hennes son, Jan. Han slapp kanske vredesutbrott, men han slapp också värme och kärlek.

Det är uppenbart att Alva Myrdal upplevde barn som en black om foten, ett besvärligt hinder för den personliga friheten. Orsaken kan säkert finnas i hennes egen sorglig barndom. Men hennes idéer fick olyckligt stort genomslag och präglar i hög grad vårt samhällsbyggande idag och den myrdalska känslomässiga ransoneringsprincipen är en verklighet för de flesta barn. Nu följer utvecklingen mot jämställdhet en manlig norm som säger att barn inte får inkräkta på de vuxnas yrkesarbete och karriärer. Många heltidsarbetande föräldrar har ofta inte tid att aktivt tillbringa mer än en halvtimme om dagen med sina barn.

Därför har vi det samhälle vi förtjänar – men inte våra barn. Det är inte alls konstigt att det stora problemet idag är barns och ungdomars upplevelse av utanförskap, med mobbing, livsleda, drogmissbruk, vandalisering, misshandel, stökiga skolor, anorexi, bulimi, etc. Problem som inte försvinner med åldern, bara tar sig andra men lika destruktiva och förödande uttryck. Och vi tycks inte förstå varför!

Den f d familjeministern Berit Andnor skrev i ett veckobrev: ”Det känns som att bli förflyttad långt tillbaka i tiden när unga kvinnor i dag driver frågan om vårdnadsbidrag. Det samhälle vi har i dag, den standard vi tar för given och den demografiska utvecklingen kräver att alla arbetar.”

Tydligare kan det knappast sägas. De minsta barnen måste ta sin del av ansvaret för konsumtionssamhället. Att öppna en möjlighet för deras mammor och pappor att stanna hemma hos dem tills de är mogna för dagis framställs av familjeministern som reaktionärt.

Den socialdemokratiska regeringens senaste utredare i frågan om föräldraförsäkringen, Karl-Petter Thorwaldsson, vill få fler småbarnsmammor att arbeta heltid. Därför föreslår han att rätten att arbeta deltid mellan barnfödslarna men ändå få räkna sin föräldrapenning på tidigare heltidslön ska försvinna. I en intervju i DN säger han att förslaget ”kanske kan leda till att en del småbarn får långa dagar på dagis, men det får man ta! Det viktiga är att kvinnorna inte fastnar i deltidsfällan.” Men vem är den ”man” som får ta de långa dagarna på dagis? Att det är barnen och vilka konsekvenser det får för dem, begriper tydligen inte Thorwaldsson.

Fortsättning följer

Vi vill skapa det goda samhället. Med frihet, jämlikhet och rättvisa. Vård, omsorg trygghet och lycka åt alla. Men är vi verkligen på rätt väg? Är det så bra att lönearbete tar så stor del av vår tid att vi inte har tid med våra egna barn? Varför finns det ingen plats för barnen i vårt samhälle?

Vi planerar för produktion, transporter och tillväxt. Och vi tänker i första hand på de vuxnas behov. Vi tvingar barnen att vistas 10-12 timmar på daghem och kallar det ”barnomsorg”. Men det är inte omsorg om barnen, det är omsorg om staten och kapitalet. Förhoppningen är att de heltidsarbetande föräldrarna ska tillföra stat och kommun mer per år än vad ”barnomsorgen” kostar samhället. Samt att den större familjeinkomsten ska användas för att konsumera mera. Men man räknar inte med alla de kostnader som orsakas just på grund av människors dåliga självkänsla. Och det pris som barnen får betala.

Jämlikhet och frigörelse

Vi tror att lönearbete 40 timmar i veckan är ”självförverkligande” och lika med ”frihet och jämlikhet”, även om det för de flesta handlar om trista, slitsamma jobb till låga löner. I vår heliga marknadsekonomi är människors lönearbete inte till för att tillgodose löntagarnas mänskliga behov utan i första hand till för att skapa profit åt kapitalisterna.

Vi pratar så mycket om ”jämlikhet”, men inkluderar inte barnen i det begreppet. Vad är egentligen jämlikhet, och vad är priset?  Är det att alla ska ha psykiska problem? Barn som får psykosociala problem redan som spädbarn, vilka förutsättningar skapar det för jämlikhet?

Vi är grundlurade. Vi har låtit oss vilseledas. Men det är kanske inte så lätt. Det finns mycket starka krafter som gör allt för att styra oss i den här riktningen.

Nu håller vi på att skapa ett samhälle som är helt tillrättalagt för nykapitalismen och där kommer barnen inte ens i andra hand. Istället för människor har vi blivit produktionsfaktorer och konsumenter. Nykapitalismen baseras helt och hållet på konsumtionen som lyckobringare. Och den är i högsta grad beroende av människor med dålig självkänsla.  Det falska jaget får sin bekräftelse genom prestation och konsumtion. Det ger en känsla av tillfredsställelse som vi tror är lycka. Men det är bara ett substitut som inte är värt något för vårt sanna jag. Därför kommer vi att fortsätta jakten på ”lyckan” tills vi stupar istället för att försöka få kontakt med vårt sanna jag.

Fortsättning följer